5e December 2011
På senaste tiden har jag känt mig lite meningslös i skolan. Vad är det jag gör där egentligen? Det är otroligt svårt att vinna dessa ungars respekt. Vissa i klassen lyssnar förståss, men det är så många som inte bryr sig ett piss om vad jag försöker lära dem. Och både jag och Martina försöker vårt bästa med att vara kreativa – använda grejer från naturen när vi räknar matte, måla roliga grejer på tavlan, göra lekar med dem, sjunga sånger. Vi överöser dem med beröm när de gör något bra. Ger dem små klistermärken när de är extra duktiga. Men det är banne mig svårt.
Saken är också den att så fort en ghanansk lärare kommer in i vårt klassrum, så blir alla knäpptysta. Och då tänker jag att de här barnen nog skulle lära sig så mycket mer om de bara var tysta och fokuserade. Är det inte bättre då att låta en ghanan ta den här klassen? Vi kanske bara sabbar för dem. Och jag vet inte ens om alla barnen fattar vår icke-afrikanska engelska…
Vi hade i alla fall långledigt den här helgen. Vi spenderade fyra dagar i Takoradi, Butre och Busua. Behövligt!
Så idag kom jag tillbaka med nya krafter. Jag lärde klass tre att sjunga ”Nu tändas tusen juleljus” – jättekul att höra ghananska barn sjunga på svenska! De ska sjunga den på julkonserten.
Senare på eftermiddagen övade jag med dansgruppen, som också ska vara med på konserten, tillsammans med Angie. Vi dansar till Feliz Navidad, barnen älskar den låten!
När jag övade dans med ”Funky Kidz”-barnen hemma i Sverige så brukade vi öva på att tända stjärnor i ögonen. Jag låtsades trycka på en lysknapp, och då började stjärnorna i barnens ögon glimma och lysa, och leendena spred sig över deras läppar. Här i Ghana behöver vi inte öva på det. Bara de hör musiken komma ut från de små högtalarna på min dator så är stjärnorna tända på en halv sekund, och de håller i sig ända tills dess att vi går hem.
På vägen hem pratar jag och Angie kärleksbekymmer en stund, sen tittar jag in hos Sarah och köper apelsiner, jag småpratar med människor (på fante!), och när jag kommit fram till vårt hus stannar jag utanför och leker med barnen en liten stund. Jag blir bjuden på middag av min granne som precis har kokat utsökt cassava över en liten eld.
Då är livet bra.
JOHANNAAAA! Fy sjutton!!! Jag vill vara hos dej. Det låter, på riktigt, helt fantastiskt. Och så tänker jag på det här med att barnen kanske inte lyssnar. Och så tänker jag på mej själv och att jag inte heller har lyssnat och varit ganska elak mot lärare som jag har bestämt mig för att inte tycka om. Men nu i efterhand kan jag tänka att "oj, vad bra de var". Jag tror att jag kan ana att det känns hopplöst, men vad sjuttan. De som lyssnar - tänk vad viktig du är för dem.
SvaraRaderaOch så tänkte jag också på det här med att kommunicera. Jag pratade med en kvinna på gatan utanför Ringen igår. Nu har det blivit minusgrader och jag tänkte ta med henne hem för hon var alldeles blå, men hon pratade rumänska och vi förstod inte varandra på ett enda sätt. Det var helt omöjligt så jag gick därifrån. Jag skulle vilja kunna alla språk.
Du är en fantastisk människa.