Sju dagar av oljud

5:e Oktober 2011

Under mina tre första veckor i Ghana har jag nu hunnit jobba sju dagar som lärare på Shiloh International School. Varför den är internationell har jag inte riktigt förstått ännu, men kanske kan det vara för att alla barn måste prata engelska?

Hur som helst, den första dagen jag kom dit fick jag veta att jag skulle ha en klass helt själv. Jag hade ju ställt in mig på att mer vara assistent åt lärarna, så detta var lite chockartat för mig. Men också lite kul, så jag sa jaja, okej. Tanken var då att jag skulle följa med deras nuvarande lärare i en vecka och sedan ta över på egen hand. Första dagen gick bra. Andra dagen sa läraren att hon skulle iväg en stund på eftermiddagen, hon gav mig en text som jag kunde läsa med barnen medans hon skulle vara borta. Jag är snart tillbaka sa hon.

Och sen dess har jag inte sett till henne. 

Så där stod jag, ensam med ett tjog åttaåringar som sprang runt åt alla håll, i det mest spartanska klassrummet man kan föreställa sig, med en futtig liten text på engelska i handen som enda material. Jaha. Improvisera Johanna, improvisera. Lyckligtvis tycker jag om att improvisera, jag gjorde lite lekar med dem som jag kom ihåg från min egen skoltid, sen lite engelska övningar på svarta tavlan. Barnen fortsatte busa runt, men jag gjorde iallafall så gott jag kunde, och klockan blev tillslut tre och barnen fick gå hem. Puh.

Sedan dess har saker och ting, tack och lov, ändrats lite grann till det bättre. Jag fick tag i mer material och läroböcker som jag kunde använda mig av resten av veckan. Och från och med denna vecka har jag och Martina en annan klass ihop; ”Primary 2”. Det är en klass med 27 energiska ungar. En utmaning kan man kort och gott säga. Men nu har vi i alla fall läroböcker till varje ämne och vi har börjat planera upp lite grann och strukturera hur vi vill ha det i klassen.

Shiloh school består av tre byggnader. Två träbaracker med fem respektive två klassrum i, och en byggnad för ”nursery”. Väggarna i barackerna är inte täta, så man hör rakt igenom dem till alla andra klassrum. Fönstren har inga glas, utan bara luckor ut mot gatan och skolgården. Det är alltså väldigt högljutt. I varje klassrum finns ett antal väldigt hemsnickrade bänkar, mer eller mindre fallfärdiga, en tavla och ett skåp där läroböckerna förvaras.

Varje klass har varsin lärare. De som jobbar som lärare är alla i 20års åldern och har just avslutat sin grundläggande utbildning. Läraryrket verkar vara något som man gör för en kortare period mest för att få ihop pengar. Detta blir ju ganska problematiskt eftersom att det gör att lärare kommer och går, och när de inte har någon pedagogisk utbildning vet de inte riktigt hur de ska hantera barnen för att få deras respekt. Och jag tror att det är en av anledningarna till att de använder ”the kin” (= en lång pinne som används, allt för ofta, för att slå barnen över fingrarna, på huvudet eller rumpan).

Bestraffningssystemet är helt galet här. Och jag vet inte hur jag ska lyckas med den här klassen. Hur får man en klass, som är vana vid att få stryk om de gör ett misstag eller missköter sig, att sitta stilla utan att bestraffa dem?

Och ibland är det som om lärarna tycker att det är kul att plåga barnen. Här om dagen skulle de ha en gemensam samling efter skolan. Det regnade ute, så då körde de in alla 150 barn i ett och samma klassrum. Sen sa de till dem att vara tysta, gick ut ur klassrummet och låste dörren utifrån. Barnen började såklart bråka och väsnas där inne. Flera av dem grät. Då öppnade de dörren, slog lite på dem och sa till dem att vara tysta. Sen låste de dörren igen. Detta pågick i ungefär 15 minuter. Och jag frågade dem vad de höll på med, varför de gjorde sådär. Det enda svar jag fick var ”because the rain is coming”.

Så sju dagar av konstant oljud och kaos mellan klockan 07-15. Det gör en ganska trött kan jag säga. Men imorgon är det bara att samla nya krafter. Och barnen blev faktiskt glada och stolta när jag målade små stjärnor i deras böcker när de hade gjort bra ifrån sig, och flera av dem sitter still det mesta av tiden. Små steg av förbättring, dag för dag. 

Vem vet; om sex månader kommer kanske ”primary 2” att vara den bästa, lugnaste, klassen på hela skolan.

Jag ska jobba på det.

Hallelujah och Amen

26e September 2011

Igår, alltså söndag, var vi i kyrkan. Det började ganska lugnt och stillsamt med en typ av söndagsskolan; vi satt i en grupp och skulle diskutera en text som handlade om någon Paul som blev stenad för att han predikade om Gud. Sen när vi hade gjort det i ungefär en timme började folk droppa in, hela kyrkan fylldes, och folk började dansa och sjunga. Några sjöng i mikrofoner som de hade på alldeles för hög volym så det bara distade i högtalarna.  Bandet, med trummor, bas synt och en massa tamburiner, spelade. Det var lite som ett party där inne!

Sen fick jag och Martina presentera oss själva inför hela församlingen.  Folk verkar ha lite svårt att fatta vad jag heter. Jag har liksom försökt att uttala Johanna på mitt vanliga svenska sätt, och inte något engelskt/amerikanskt uttal som ”Djoåhännah”. Jag ska ju ändå vara här ett halvår, och då är det väl skönt att få heta sitt riktiga namn? Resultatet av mina försök blev att jag nu heter ungefär ”Yåanna”. Och det är väl helt okej.  Så för enkelhetens skull presenterar jag mig numer som ”Yåanna”.

Åter till kyrkan. Efter lite mer sång, bedjande och helgande började själva predikan. Det var George, vår värdpappa, som skulle predika. Hjälp. Det var nästan så att jag blev rädd. Eller ja, jag blev rädd. Han skrek ut vart enda ord genom en av de där distade mikrofonerna, och kyrkan är dessutom ganska stor, så det ekade dessutom. Tror ni att jag hörde ett endaste ord? Nej. Jag kunde inte ens avgöra om han skrek på twi eller på engelska. Emellanåt sa folk ”amen” eller ”hallelujah”, och jag undrar om de verkligen förstod vad han mässade om, eller om de bara låtsades och fyllde i med lite ”amen” när det passade in… Och han verkade så arg! Han såg helt förbannad ut, sprang runt i kyrkan, pekade på folk och gormade. Detta höll på i en timme. I en timme. Och sen fick vi äntligen gå hem.

Jag gillar verkligen musiken och dansandet. Det är så mycket friare i kyrkorna här, man får klappa händerna, man får dansa och sjunga lite som man vill. Och här klär man upp sig i fina, långa klänningar och kjolar i alla möjliga färger och former. Den delen av kyrkan är mycket roligare än hemma hos oss. Men just efter att vi hade lämnat kyrkan slogs jag av tanken att jag faktiskt gillar kyrkan där hemma. När prästen pratar med en lugn, nästan sövande, stämma, man förstår vad han säger och man kanske till och med kan ta till sig några av orden.

Samma tro men ändå så olika = Kulturskillnader!

En annan del av världen

2011-09-24

Breman Asikuma, Central Region, Ghana. Här har jag mitt nya hem.  Jag vet inte riktigt vart jag ska börja, känslor och tankar bara far runt i huvudet på mig. Allting är så nytt, så annorlunda och så främmande – kanske är det här en första ”chock” som inte riktigt har lagt sig ännu, jag har ju bara varit här i några dagar.

Jag kan i alla fall försöka beskriva lite hur det ser ut här:

Jag har ett eget blått rum, i ett litet enplanshus byggt av sten. I huset bor Victoria och George Donkor, Martina från Österrike, och så jag. Runt omkring här finns många fler hus, i några av husen bor släktingar till familjen Donkor, i andra hus vänner, men alla räknas som en enda stor familj.  I vårt hus finns inget rinnande vatten och strömavbrotten sker titt som tätt. Utanför går höns, getter och hundar runt fritt.  Vägen här utanför är mestadels lerig, eftersom att det regnar mycket nu, och om man följer den åt vänster kommer man ner till floden och djungeln, går man åt höger kommer man tillslut till staden och marknaden.  I staden finns det skolor, ett sjukhus, en bank och små affärer.

Folket här är väldigt nyfikna på oss. Barnen skriker ”obrouni, obrouni!” så fort de får syn på oss. Sen vill de veta vad vi heter, vart vi kommer ifrån och hur gamla vi är. Man stannar och småpratar med folk hela tiden. Folket här är så mycket mer livliga än vad vi är hemma i Sverige, man pratar högljutt och använder kroppsspråket mycket mer.  På kvällarna har jag och Martina varit ute och lekt med barnen, det är kul! De har lärt oss en massa klapplekar, och igår hoppade vi hopprep med dem.

Sen vi kom hit har vi inte varit särskilt produktiva. Vi har varit och besökt skolan som vi ska jobba på (vi börjar på måndag), träffat några från kyrkan och blivit introducerade, varit på marknaden. Men det är så himla mycket fritid så att jag känner mig UTTRÅKAD. Men det blir nog bättre på måndag förhoppningsvis. Och kanske det här är som lugnet före stormen. Imorgon ska vi ju till kyrkan också.

Så var det här med kyrkan ja. Familjen går till kyrkan varje söndag, och de vill gärna att vi följer med, vilket jag är helt okej med. Men sen vill de gärna att vi ber med dem också, KLOCKAN 5 VARJE MORGON. Jag har varit med alla dagar hittills, men vet inte riktigt hur jag ska göra i fortsättningen. Kanske är bäst att bara vara med ändå..vet inte om de skulle ta illa upp om jag sa att jag inte vill vara med.

En annan del av världen. Allt här är nytt, konstigt, annorlunda. Främmande. Och det var ju just vad jag ville - se en annan del av världen. Nu ska jag bara försöka vänja mig vid allt det här nya också. Och lära mig!