24e feb 2012
Sista skoldagen är över och den var minst sagt hektisk. Herregud, Jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Men okej jag börjar med slutet.
Lärarna här är giriga. Vi hade en massa saker till barnen idag, och i slutet på dagen gjorde vi ”godisregn”. Då blev lärarna sura och sa ”No! Don’t give it to the children!” Vi sa jo, det tänker vi visst göra, men helt plötsligt så har lärarna börjat rycka och slita i godispåsarna och snott godiset. Inte allt som tur var, men ändå! Sno godis från barnen? Vilket jäkla beteende.
Tidigare på dagen hade vi köpt dricka och kakor som vi gav till lärarna. Och vi gav dem en liten ficklampa var, några block och några pennor. Så kom frågan: ”Is that all?”
Under dagen hade jag också ett möte med tre av lärarna. De sa att de ville diskutera lite med mig. Efter många kringelikrokar visade det sig att det de egentligen ville var att fråga mig om pengar. På min sista dag på jobbet frågade de mig om jag kunde ge dem pengar.
Det här är inte kul. Det får mig att känna mig jättedålig. Ja, jag har mer pengar än dem, det är ju givet, men som det är just nu så är mina pengar så gott som SLUT. Jag la mina pengar på att åka till Ghana och när jag kommer hem ska jag jobba som en tok för att få ihop pengar.
Och hur ska jag veta vem jag ska ge pengar till? Snälla, ge mig pengar till det här projektet, kan du stödja vårt fotbollslag och köpa till tröjor till dem, jag ska bygga ett nytt hus och behöver pengar, skänk pengar till min skola. Jag har fått frågan så många gånger här! Och jag har redan samlat ihop pengar till den nya skolbyggnaden – något som jag verkligen tycker är viktigt. RÄCKER INTE DET?
Dessutom - är det inte tillräckligt att jag har varit här, att jag har jobbat med de här barnen, hjälpt till på skolan, arrangerat saker, gett dem min tid? Duger inte det? Jag vet inte. Att de frågade mig fick mig bara att känna att det jag har gjort här inte var uppskattat. Det är tråkigt. Alltid dessa pengar, pengar, pengar.
Några som iallafall uppskattar att få presenter är barnen. De blev så glada! Att en liten ficklampa kan ge så mycket glädje! (tack till dig som donerade dem!). Det lyser i deras ögon. Särskilt en kille – George.
George är 12 år men går i samma klass som 7-åringarna. Han är nog den som har ändrats mest under vår tid här. Jag kommer ihåg i början, han var BARA störig. Han var knappt aldrig i skolan, och när han väl var där så slogs han heeela tiden och pratade inte ett ord på engelska.
Men nu den sista tiden har jag ägnat mycket tid åt honom. Jag har suttit med honom varje dag och lärt honom bokstäver, och han är så ivrig att lära sig!
Han har kommit till skolan mer regelbundet och han försöker prata engelska. Han blir jätteglad när jag rättar hans uppgifter och när han får 10 rätt av 10. För det kan han när uppgifterna ligger på hans nivå.
Jag tror inte att han någonsin har fått positiv uppmärksamhet av någon lärare förut. Och det är synd, för han är 12 år och vill så gärna lära sig att läsa.
Idag grät han.
Han satt i mitt knä och grät och jag har aldrig set honom gråta förut.
Alla dessa barn, som jag och Martina har fått ha i ett halvår nu, jag kommer sakna dem så mycket! De har blivit som mina egna barn, jag känner dem alla så väl nu.
Det gör ont i mig när jag tänker på hur det kommer bli för dem nu. Förmodligen ingen som sjunger skojiga sånger med dem, målar med dem, leker med dem på rasterna. Kanske får det någon som slår dem när de gör fel, som inte bryr sig om ifall de förstår eller inte, som lär dem rabbla tråkiga ramsor om vad ett substantiv är.
På måndag kommer någon annan att ta över. Jag bara ber till gudarna att denna någon ska vara snäll och ta väl hand om mina älskade, älskade små barn.
