En hård dag

25:e Oktober 2011

Idag i skolan hade vi ett möte med en av skolans styrelses medlemmar. När man har möte i skolan innebär det att alla lärare helt plötsligt bara lämnar sina klasser, och går för att ha möte - oavsett om man är mitt uppe i en lektion eller inte. Barnen lämnas alltså ensamma, även de allra minsta, medan lärarna är på mötet.

Det här var vad mötet handlade om: ”We MUST use the kin, but in the right way. We should not beat the kids too hard.”. Jag och Martina hade ju givetvis en massa invändningar, vår första fråga var om det enligt Ghanas lag är tillåtet att slå barn. Det var det tydligen. Sedan förklarade vi för dem att vi inte slår barnen i vår klass, och det fungerar i alla fall. Och jag sa till dem att vi lärare är förebilder för barnen; de gör som vi gör. Slåss vi, så slåss de.

”But this is Ghana”, sa de och skrattade. Jag försökte komma med fler argument, men de lyssnade inte. Jag var arg, frustrerad och ledsen. Och de skrattade åt oss. Vad kunde jag göra? Ingenting. Förutom att ge upp.

I alla fall för den här gången.

När skolan var slut gick jag hem med bultande huvudvärk, hostandes, ont i halsen, arg och ledsen. Vid mina händer hade jag tre femåriga flickor som pratade med ljusa och glada röster om jag vet inte vad på fante. Jag ville bara gråta.

Väl inne i mitt rum, och just som jag skulle släppa tårarna lösa, knackade det på min dörr. ”Yoana! You are going to a festival! My brother is taking you there!” Jaha. Festival. Just vad jag var sugen på. Men det var bara att ge sig iväg.

Festivalen var inte riktigt som man tänker sig att en festival är.  En grupp kvinnor och män insvepta i tyger sjöng tillsammans med en ensam liten trumma i spetsen. Sedan kom det ett följe av svartklädda män, i mitten en man med ett stort parasoll över huvudet. Det var en av borgmästarna i staden. Vi satte oss och drack en coca cola, tillsammans med Pauline (tysk volontär), och sen gick vi hem.

Tro det eller ej, men denna lilla händelse hjälpte faktiskt för att styra bort de negativa känslorna, och jag behövde inte gråta längre!

Och imorgon är en ny dag.

Lite annat som kan vara kul för er att veta:

-    Enligt mama Vic beror min förkylning på två saker. 1) att jag har fläkten på när jag sover och 2) att jag dricker kallt vatten. Kanske. Vem vet? (själv skulle jag skylla på alla bakterier från barnen jag umgås med dagarna i ända)

-     Jag har varit med om världens åskväder. Igår såg jag en blixt slå ned precis utanför vårt fönster. Hjälp! Jag såg den verkligen gå hela vägen ner till marken! Jag var lite skraj måste jag säga.

-     Jag har numera rastaflätor i hela mitt hår. Bruna. Frisören hade letat efter min hårfärg - blont, och så kom hon med det hon tyckte passade – brunt. Det är i alla fall bättre än svart, och jag gillar mitt nya hår! Inte för att jag tittar mig i spegeln särskilt ofta (det finns inga speglar här hemma, förutom en liten en i Martinas rum), men det känns bra! (Vics uttalande om mitt hår innan flätorna var klara: ”Eiy! Yoana! Your hair looks like rubber!”. Tack, jag vet att jag har fluffigt hår, men gummi var väl att ta i?)

Värdmamma Vic blir roligare och roligare för var dag. Idag lagade hon ris med spaghetti till mig. Jag gillar henne.