Sju dagar av oljud

5:e Oktober 2011

Under mina tre första veckor i Ghana har jag nu hunnit jobba sju dagar som lärare på Shiloh International School. Varför den är internationell har jag inte riktigt förstått ännu, men kanske kan det vara för att alla barn måste prata engelska?

Hur som helst, den första dagen jag kom dit fick jag veta att jag skulle ha en klass helt själv. Jag hade ju ställt in mig på att mer vara assistent åt lärarna, så detta var lite chockartat för mig. Men också lite kul, så jag sa jaja, okej. Tanken var då att jag skulle följa med deras nuvarande lärare i en vecka och sedan ta över på egen hand. Första dagen gick bra. Andra dagen sa läraren att hon skulle iväg en stund på eftermiddagen, hon gav mig en text som jag kunde läsa med barnen medans hon skulle vara borta. Jag är snart tillbaka sa hon.

Och sen dess har jag inte sett till henne. 

Så där stod jag, ensam med ett tjog åttaåringar som sprang runt åt alla håll, i det mest spartanska klassrummet man kan föreställa sig, med en futtig liten text på engelska i handen som enda material. Jaha. Improvisera Johanna, improvisera. Lyckligtvis tycker jag om att improvisera, jag gjorde lite lekar med dem som jag kom ihåg från min egen skoltid, sen lite engelska övningar på svarta tavlan. Barnen fortsatte busa runt, men jag gjorde iallafall så gott jag kunde, och klockan blev tillslut tre och barnen fick gå hem. Puh.

Sedan dess har saker och ting, tack och lov, ändrats lite grann till det bättre. Jag fick tag i mer material och läroböcker som jag kunde använda mig av resten av veckan. Och från och med denna vecka har jag och Martina en annan klass ihop; ”Primary 2”. Det är en klass med 27 energiska ungar. En utmaning kan man kort och gott säga. Men nu har vi i alla fall läroböcker till varje ämne och vi har börjat planera upp lite grann och strukturera hur vi vill ha det i klassen.

Shiloh school består av tre byggnader. Två träbaracker med fem respektive två klassrum i, och en byggnad för ”nursery”. Väggarna i barackerna är inte täta, så man hör rakt igenom dem till alla andra klassrum. Fönstren har inga glas, utan bara luckor ut mot gatan och skolgården. Det är alltså väldigt högljutt. I varje klassrum finns ett antal väldigt hemsnickrade bänkar, mer eller mindre fallfärdiga, en tavla och ett skåp där läroböckerna förvaras.

Varje klass har varsin lärare. De som jobbar som lärare är alla i 20års åldern och har just avslutat sin grundläggande utbildning. Läraryrket verkar vara något som man gör för en kortare period mest för att få ihop pengar. Detta blir ju ganska problematiskt eftersom att det gör att lärare kommer och går, och när de inte har någon pedagogisk utbildning vet de inte riktigt hur de ska hantera barnen för att få deras respekt. Och jag tror att det är en av anledningarna till att de använder ”the kin” (= en lång pinne som används, allt för ofta, för att slå barnen över fingrarna, på huvudet eller rumpan).

Bestraffningssystemet är helt galet här. Och jag vet inte hur jag ska lyckas med den här klassen. Hur får man en klass, som är vana vid att få stryk om de gör ett misstag eller missköter sig, att sitta stilla utan att bestraffa dem?

Och ibland är det som om lärarna tycker att det är kul att plåga barnen. Här om dagen skulle de ha en gemensam samling efter skolan. Det regnade ute, så då körde de in alla 150 barn i ett och samma klassrum. Sen sa de till dem att vara tysta, gick ut ur klassrummet och låste dörren utifrån. Barnen började såklart bråka och väsnas där inne. Flera av dem grät. Då öppnade de dörren, slog lite på dem och sa till dem att vara tysta. Sen låste de dörren igen. Detta pågick i ungefär 15 minuter. Och jag frågade dem vad de höll på med, varför de gjorde sådär. Det enda svar jag fick var ”because the rain is coming”.

Så sju dagar av konstant oljud och kaos mellan klockan 07-15. Det gör en ganska trött kan jag säga. Men imorgon är det bara att samla nya krafter. Och barnen blev faktiskt glada och stolta när jag målade små stjärnor i deras böcker när de hade gjort bra ifrån sig, och flera av dem sitter still det mesta av tiden. Små steg av förbättring, dag för dag. 

Vem vet; om sex månader kommer kanske ”primary 2” att vara den bästa, lugnaste, klassen på hela skolan.

Jag ska jobba på det.