Hallelujah och Amen

26e September 2011

Igår, alltså söndag, var vi i kyrkan. Det började ganska lugnt och stillsamt med en typ av söndagsskolan; vi satt i en grupp och skulle diskutera en text som handlade om någon Paul som blev stenad för att han predikade om Gud. Sen när vi hade gjort det i ungefär en timme började folk droppa in, hela kyrkan fylldes, och folk började dansa och sjunga. Några sjöng i mikrofoner som de hade på alldeles för hög volym så det bara distade i högtalarna.  Bandet, med trummor, bas synt och en massa tamburiner, spelade. Det var lite som ett party där inne!

Sen fick jag och Martina presentera oss själva inför hela församlingen.  Folk verkar ha lite svårt att fatta vad jag heter. Jag har liksom försökt att uttala Johanna på mitt vanliga svenska sätt, och inte något engelskt/amerikanskt uttal som ”Djoåhännah”. Jag ska ju ändå vara här ett halvår, och då är det väl skönt att få heta sitt riktiga namn? Resultatet av mina försök blev att jag nu heter ungefär ”Yåanna”. Och det är väl helt okej.  Så för enkelhetens skull presenterar jag mig numer som ”Yåanna”.

Åter till kyrkan. Efter lite mer sång, bedjande och helgande började själva predikan. Det var George, vår värdpappa, som skulle predika. Hjälp. Det var nästan så att jag blev rädd. Eller ja, jag blev rädd. Han skrek ut vart enda ord genom en av de där distade mikrofonerna, och kyrkan är dessutom ganska stor, så det ekade dessutom. Tror ni att jag hörde ett endaste ord? Nej. Jag kunde inte ens avgöra om han skrek på twi eller på engelska. Emellanåt sa folk ”amen” eller ”hallelujah”, och jag undrar om de verkligen förstod vad han mässade om, eller om de bara låtsades och fyllde i med lite ”amen” när det passade in… Och han verkade så arg! Han såg helt förbannad ut, sprang runt i kyrkan, pekade på folk och gormade. Detta höll på i en timme. I en timme. Och sen fick vi äntligen gå hem.

Jag gillar verkligen musiken och dansandet. Det är så mycket friare i kyrkorna här, man får klappa händerna, man får dansa och sjunga lite som man vill. Och här klär man upp sig i fina, långa klänningar och kjolar i alla möjliga färger och former. Den delen av kyrkan är mycket roligare än hemma hos oss. Men just efter att vi hade lämnat kyrkan slogs jag av tanken att jag faktiskt gillar kyrkan där hemma. När prästen pratar med en lugn, nästan sövande, stämma, man förstår vad han säger och man kanske till och med kan ta till sig några av orden.

Samma tro men ändå så olika = Kulturskillnader!